Hur får man Adresshistorik?

Mrkoll är en söktjänst för information om privatpersoner, utvecklad för konsumenter. Vi samlar information från offentliga register och hanterar den för att göra den lättförstålig. Vi sammanställer information om personer som är 16 år eller äldre. Totalt finns cirka 8.4 miljoner individer sökbara i tjänsten.

Du kan söka med hjälp av ett fullständigt namn, delar ur ett namn och/eller kombinera en gatu- eller postadress. Du kan också söka med hjälp av ett personnummer.

Vart kan jag se mina tidigare adresser?

Hej! jag undrar om någon vet vart man kan hitta en sida så man kan söka upp alla bostadsadresser man har varit skriven? Jag vet att det går att göra för det var en kille som gjorde det på mig på 2 minuter.

Medlem

Kan man se hur länge man varit folkbokförd på en adress?

Grundregeln att utgå ifrån när det kommer till folkbokföring är att du ska vara folkbokförd där du är bosatt. Du anses vara bosatt där du regelbundet sover.

I Folkbokföringslagen går det att läsa mer om vilka undantag som finns och mer exakt hur begreppet definieras. Utgångspunkten är däremot att utgå ifrån var du faktiskt bor. Det spelar ingen roll hur du bor, exempelvis om du är inneboende.

Tänk på! Du ska vara folkbokförd där du bor, oavsett om det är du själv som äger bostaden eller inte.

Om du tänker flytta gör du en flyttanmälan för att ändra din folkbokföringsadress. Flyttanmälan görs hos Skatteverket.

Det går även att göra en flyttanmälan på Adressändring.se, men det gäller endast postförsändelser, alltså att din post skickas till ditt nya boende.

I samband med adressändringen får du en blankett som du skickar in till Skatteverket, som är grunden för ditt byte av folkbokföringsadress. Att byta folkbokföringsadress är kostnadsfritt, men för vissa nödvändiga tilläggstjänster kan du få betala en mindre summa.

Hur kollar man folkbokföring?

Du kan söka med hjälp av ett fullständigt namn, delar ur ett namn och/eller kombinera en gatu- eller postadress. Du kan också söka med hjälp av ett personnummer.

Hur ser man var någon är skriven?

Med hjälp av e-legitimation kan du göra flera av dina ärenden digitalt. Det tar några minuter att fylla i din flyttanmälan i tjänsten Flyttanmälan. Se till att ha din nya adress och eventuellt lägenhetsnummer redo. Vi registrerar din flytt tidigast från och med inflyttningsdagen som du har angett.

Var man är skriven?

Huvudregeln för var man ska vara skriven är enkel: där man bor där ska man vara folkbokförd. Men det finns gråzoner och ibland är det svårt att veta vad som gäller. Till exempel om du bor tillfälligt på en adress eller på grund av din livssituation bor på flera ställen. Nedan reder vi ut vad som gäller för olika situationer.

Ja det måste man. Huvudregeln är att du ska vara folkbokförd där du bor, alltså där du sover. Om man inte gör någon flyttanmälan eller inte bor på adressen som man har anmält, så kan det vara ett folkbokföringsbrott. Något som kan straffas med böter eller i värsta fall fängelse. Folkbokföringslagen skärptes i juli 2018, tidigare var det inte straffbart att skriva sig på en adress där man inte bor. Om du är osäker på var du ska vara folkbokförd ska du alltid vända dig till Skatteverket för stöd.

Kan man se vart någon bott innan?

Grundregeln att utgå ifrån när det kommer till folkbokföring är att du ska vara folkbokförd där du är bosatt. Du anses vara bosatt där du regelbundet sover.

Tänk på! Du ska vara folkbokförd där du bor, oavsett om det är du själv som äger bostaden eller inte.

Om du tänker flytta gör du en flyttanmälan för att ändra din folkbokföringsadress. Flyttanmälan görs hos Skatteverket.

Det går även att göra en flyttanmälan på Adressändring.se, men det gäller endast postförsändelser, alltså att din post skickas till ditt nya boende.

När tog Skatteverket över folkbokföringen?

Detta häfte innehåller en serie artiklar, som tidigare publicerats i riksskatteverkets informationstidning RSV Info under åren 1979 - 82. Författare har varit Arvid Wannerdt.

Artiklarna behandlar den svenska folkbokföringens historia under tre sekler - fram till 1900-talet. Utvecklingen under senare tid berörs endast helt ytligt i ett kompletterande avsnitt sist i häftet. Författaren arbetar f n med ett eget bokprojekt, som närmare kommer att behandla folkbokföringen under 1900-talet och fram till våra dagar.

Redaktör Björn Thärnström, RSV, har svarat för redigering, bildurval och layout.

F.d. kyrkobokföringsinspektören, prosten Arvid Wannerdt, ger här några glimtar ur kyrkobokföringens allra första historia, förebilder och initiativ.

De äldsta bevarade kyrkoböckerna finns i Italien och är från början av 1300-talet. Men redan under romarriket fördes anteckningar om befolkningen. Den första kristna kyrkan förde register över sina medlemmar och antecknade bl a dop och vigslar. I Sverige började man sporadiskt att föra kyrkoböcker först i början av 1600-talet. Det första påbudet om kyrklig personregistrering kom 1608.

Bland de många skattskrivningar som omtalas i antikens litteratur och inskrifter är det en som väl de flesta av oss hört talas om. Det är evangelisten Lukas som berättar om den i det kapitel varur julevangeliet är hämtat.

Denna skattskrivning hade påbjudits av den romerske kejsaren Augustus. Judafolket stod ju vid vår tideräknings början under romersk överhöghet. Det kan ge oss anledning kasta en blick på hur det förhöll sig med folkregistreringen i det gamla romerska riket.

Detta rike bestod vid den här ifrågavarande tiden av moderlandet Italien och de erövrade provinserna Grekland, Mindre Asien, Syrien, Palestina o s v. De friborna invånarna i moderlandet kallades romerska medborgare och betraktades som en elit, en härskareklass framför undersåtarna i provinserna.

Med det romerska borgerliga civilregistraturet i tillämpliga delar som förebild upptog den kristna kyrkan seden att registrera församlingsmedlemmar. Frän 200-talet fördes sålunda i de kristna församlingarna listor över döpta, vigda och avlidna.

Dopförteckningarna upptog namnen på såväl de döpta som på dem som bar fram barnen till dopet. Vigselregistren förvarades i kyrkorna. Listorna över döda, som ursprungligen upptog endast mera framstående präster och lekmän, omfattade så småningom samtliga församlingsmedlemmar med tanke på det heliga offer, som skulle frambäras på årsdagen av de trognas död.

Detta var alltså början till en kyrklig bokföring. Det dröjde emellertid inte länge förrän denna registrering upphörde för århundraden framåt.

Sedan kristendomen genom den romerske kejsaren Teodosius den stores edikt år 380 blivit statsreligion och det påföljande år hållna kyrkomötet i Konstantinopel ånyo fastslagit den nicaenska trosbekännelsen var den kristna statskyrkan grundad i romarriket. Hedningar och kättare skulle behandlas som förbrytare. Härav följde att den som icke undfått dopet landsförvisades som kättare, med undantag för judarna. Å andra sidan betraktades då givetvis varje inom romerska riket befintlig församlingsmedlem som döpt. Och den som utstötts ur kyrkan avled ju inte inom dess gemenskap. Följaktligen ansåg man det överflödigt att föra förteckningar över döpta och avlidna. Samtidigt med dop och dödlistorna försvann också vigselregistren.

Under medeltiden synes man dock så småningom ha känt behovet av ett återinförande av förteckningar över kyrkliga handlingar allt starkare och den kyrkliga registreringen togs åter i bruk.

De äldsta kyrkoböcker som finns bevarade till vår lid är från Italien och började föras från år 1305. Från 1300-talets Frankrike finns ett vigselregister från åren 1336-1350 och en förteckning över begravningar som ägt rum under tiden 1335-1348. I Tyskland fördes dopregister under 1400-talet. Och i England slutligen började man föra register över dop, vigslar och begravningar i enlighet med en av konung Henrik VIII utfärdad förordning.

Normgivande för den katolska kyrkans bokföring är ett dekret från konciliet i Trident av den 1 november 1563, vari påbjudes förandet av dop- och vigselregister inom hela den katolska kyrkan. Efter tridentinska mötet förekom flerstädes förordningar som gick långt utöver vad där påbjudits. En synod i Konstanz år 1567 föreskrev sålunda förandet av register över bl a dop, konfirmationer och vigslar samt över avlidna och i kyrklig ordning begravda personer och från 1600-talet återfinnes förordningar angående dop-, konfirmations-, vigsel- och familjeregister, vilka sistnämnda skulle upptaga de enskilda familjerna med deras medlemmar och tjänare.

När det gäller Sverige är det inte känt om den medeltida prästen förde någon typ av personregistrering. Man torde få antaga att han i varje fall i någon form gjorde anteckningar om vissa förrättningar som exempelvis dop, vigsel och jordfästning. Några belägg härför saknas dock.

Gissningsvis kan man förmoda att prästerna såväl under medeltiden som senare när det gällde personkännedom hade en viss hjälp av de förteckningar som upprättades vid utskrivningar av krigsfolk. När det gäller 1500-talet eller del därav synes denna förmodan kunna härledas från den nyordning vid utskrivningsförfarandet, som kom till stånd vid början av 1600-talet och som baserades på att prästerna till utskrivningskommissarierna överlämnade en med hjälp av länsmannen och kyrkans sexmän upprättad mantalslängd upptagande alla män inom socknen över 15 och under 60 år.

Genom denna anordning fick givetvis också prästen god hjälp till en ingående kännedom om sockenborna. Det förefaller sannolikt att denna växelverkan mellan utskrivningsmyndigheten och kyrkan även tidigare varit för handen.

Vad man däremot säkert kunnat belägga är att den medeltida sockenprästen förde böcker av övervägande ekonomisk art. Kyrkans och prästbordets jordar och inkomster skulle registreras. Längder över donatorer fördes sannolikt åtminstone vid alla mera betydande kyrkor. Som ett annat exempel kan nämnas förteckningar vid domkyrkor över de årliga fester som skulle firas till minne av enskilda kyrkors välgörare.

Efter reformationen synes intresset för kyrkliga anteckningar i vårt land till en början ha koncentrerats till förteckningar över kyrkans inventarier och räkenskaper.

Första gången man nämner förandet av vissa böcker vid landets kyrkor är i 1571 års kyrkoordning. Där stadgas bl a beträffande domkyrkornas tillhörigheter: "ähwad thet är - - - skal ther aff itt wist Register j alle partzeler, leggias in j Sakristien til förwaring." Och i fortsättningen framhålles nyttan av en årlig inventering beträffande såväl domkyrkornas som landskyrkornas penningar, kläder osv. En sådan inventering förutsatte givetvis någon form av bokföring.

Det synes synnerligen anmärkningsvärt att kyrkoordningen icke innehöll någon föreskrift om en kyrklig personregistrering. Detta så mycket mer som dess upphovsman, Laurentius Petri, ingalunda kan ha saknat kännedom om 1500-talets organisatoriska utveckling på detta område i Tyskland. Man behöver här endast erinra om den tidigare nämnda Brandenburg-Närnbergska kyrkoordningen av år 1533, som till en del var en direkt källa till den svenska. Det kan vid studiet av denna källa inte ha undgått den store svenske kyrkomannen att densamma även reglerade kyrkobokföring.

Ganska snart in på 1600-talet synes ledande män inom kyrkan ha insett betydelsen av förandet av kyrkoböcker i vår tids mening. Sålunda förmanade ärkebiskopen Olaus Martini år 1608 det till prästmöte församlade prästerskapet att föra bok över alla barndop, vigslar och trolovningar liksom register "opå alt annat, som wårdar någott". Detta påbud om kyrkobokföring, som tillkom efter tyska förebilder, är det först kända i vårt land. Någon allmän omedelbar efterföljd synes föreskriften dock icke ha fått, vilket framgår av att Laurentius Paulinus Gothus, som var ärkebiskop åren 1637-1646, omnämner bruket att föra kyrkobok mera som gott och önskvärt än som allmänt iakttaget:

Ändock finns från dåvarande ärkestiftet två ministerialböcker i behåll, av vilka den ena - en dödbok för Helga Trefaldighets församling i Uppsala - börjar 1608 eller året för det ärkebiskopliga påbudet och sträcker sig fram till 1615. Den andra är en vigselbok för S:t Nicolai församling i Stockholm med början år 1609. Dessa båda kyrkoböcker är de äldsta i sitt slag i Sverige om man undantar en förteckning över döda 1607-1622, som sistnämnda år infördes i det då av kyrkoherden i Skultuna Johannes Jonae upplagda "Album ecclsiae Skultunensis" (Skultuna kyrkobok), en kombinerad dop-, vigsel- och dödbok.

Prosten Arvid Wannerdt fortsätter här sin redogörelse för äldre tiders folkbokföring. Denna gång avhandlas den kyrkliga personregistreringen i Sverige före 1686 års kyrkolag.

En ordnad personregistrering hade på 1600-talet stor religiös betydelse. Det var viktigt att det fördes anteckningar om dop och katekesförhör. Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius var en föregångsman inom folkbokföringsområdet. Han utfärdade bl a den första föreskriften om förhörslängder samt regler för kyrkobokföringen i sitt stift.

Betydelsen av en kyrklig personregistrering i vårt land synes på 1600-talet ha stått klar för ledande män inom kyrkan och även för företrädare för den civila förvaltningen. Såväl de under århundradet framlagda kyrkoordningsförslagen som biskopliga föreskrifter under denna tid lämnar tydliga bevis för att en sådan registrering ansetts oundgängligen nödvändig.

Redan i ett kyrkoordningsförslag av år 1608 yrkades det på dopanteckningar. Och i ett annat förslag från år 1619 lämnas en intressant hänvisning till kyrkobokföringens rent religiösa betydelse. I förslagets fjärde kapitel om dopet betonas nämligen vikten av vittnen till att barnet blivit "sannfärdeligen" döpt. Och i fortsättningen heter det bl a: "Huarföre wore godt emot Wederdöpare och andre suarmande Andar, att Pastor hadhe en Book förwaradt i Kyrkione, thervthinnan han anteknade hwardt och itt barn, som thet åhret blifuer döpt och huad måna och dagh thet skeer och Huilke som wore withe til theres Döpelse, effter som bruklighit haffuer warit i gamble tijder - - -."

Kyrkoordningsförslag och biskopliga föreskrifter på 1600-talet. upptog givetvis också förteckningar över vigda och avlidna.

Det var dock icke blott frågan om dessa speciella anteckningar - som kom att utmärka århundradet som genombrottets tidevarv när det gällde den kyrkliga personregistreringen. Som lika angeläget framstod behovet av förhörslängder som hjälpmedel i den kyrkliga undervisningen m m.

Det har sagts att 1600-talets kyrkostadgar och kyrkoordningsförslag överflödade av föreskrifter om den kristna undervisningen. Denna skulle också ge anledning till i varje fall ett par av de tidigare benämningarna på vår nuvarande församlingsbok.

Redan kyrkoordningen av år 1571 föreskrev som villkor för nattvardsgång att vederbörande kunde "Fadher wår, Troon och Bodhorden." Katekesförhör blev därför tidigt en regelmässig kyrklig arbetsform. Redan år 1596 beslöt domkapitlet i Uppsala att prästerna skulle resa omkring i socknen och kalla samman ett byalag eller två i taget och hålla förhör , emedan allmogen var så okunnig i sin kristendom att man ej tryggt kunde låta de begå nattvarden.

Regelbundna katekesförhör i kyrkan varje sön- och helgdag påbjöds i Växjö stift år 1619. Och biskopen Laurentius Paulinus Gothus, som var biskop i Strängnäs 1609-1637 och utfärdade liknande bestämmelser för stiftet, meddelade även föreskrifter om enskilda husförhör: prästerna skulle tillsammans med sina kaplaner och sexmän besöka sina åhörare i tur och ordning och göra sig underrättade om deras kunskaper och leverne.

Man kan förmoda att många präster före kyrkolagens tillkomst vid katekesförhören litat till sin lokal- och personkännedom utan några anteckningar. Andra använde troligen exempelvis militära längder. Även prästens uppbördslängder över tionde osv kunde komma till användning.

På många håll lade man emellertid ganska tidigt upp särskilda längder för katekesförhören. För längderna har använts olika benämningar: katekismilängder, katekisationslängder, folklängder, läselängder och skrifteböcker.

Som exempel på hur man i kyrkoordningsförslag tänkt sig uppläggning av förhörslängder kan nämnas ett förslag av professorn, sedermera biskopen i Strängnäs Erik Gabrielsson Emporagrius, där det talas om längder på sockenfolket "ordenteligen fördeelade uthi wissa rotar, byar, gårdar, hemman och torp, och widh hwar husbonde anteknade hans hustru, barn, legohion och inhyses folk, hwar vid sitt nampn."

Den första föreskriften om förhörslängder i vårt land utfärdades för Västerås stift av Johannes Rudbeckius, som var biskop där åren 1619 -1646 och 1600-talets främste kyrklige organisatör.

Då kyrkoordningen av år 1571 i flera fall redan var föråldrad författade Rudbeckius andra stadgar, som skulle gälla för hans stift, däribland även detaljerade föreskrifter år 1622 för kyrkobokföringen.

Enligt dessa föreskrifter ålades kyrkoherdarna att upprätta icke mindre än 20 längder, däribland "en folkalängd på alle the, som öffuer 10 åhr äro, tå Biskopen visiterar, register på barn, som äro christnade, brude folk, som äro wigde, lijk, som äro begrafne."

Biskop Rudbeckius förtjänster när det gällde initiativet till en regelrätt kyrkobokföring i senare tiders mening låg inte blott i hans framsynthet i fråga om utfärdade föreskrifter utan också i hans förmåga att kontrollera efterlevnaden av givna direktiv. Att hans nitälskan för kyrkobokföringen burit rik frukt framgår inte minst av det bestånd av kyrkoböcker som från Västerås stift finns bevarat till våra dagar. Däribland finns exempelvis just några av de av Rudbeckius påbjudna folklängderna från 1620-, 1630- och 1640-talen och från de tre följande decennierna från ytterligare sexton socknar. Med hänsyn till att förhörslängderna i övriga delar av landet börjar långt senare, ofta först efter 1750, inses lätt den särställning Västerås stift intar härvidlag.

Även statsmaktens intresse för en kyrklig personregistrering synes ha väckts under denna tid. Johannes Botvidi, som var biskop i Linköpings stift åren 1631-1635, hade före sitt tillträde till ämbetet varit Gustav II Adolfs förste hovpredikant och preses i fältkonsistoriet och följt konungen på dennes fälttåg i bl a Preussen och Tyskland. Riktlinjerna för Botvidis verksamhet som biskop var uppdragna i en i Berowald i Mecklenburg den 21 januari 1631 utfärdad kunglig instruktion. I denna ålades biskopen att se till att i alla kyrkor anskaffades längder för anteckning av bl a "de döpte och begravnes namn".

l detta sammanhang kan också nämnas att 1633 års prästmöte i Linköping på förslag av biskop Botvidi beslöt att "ingen person, man eller qvinna, pijga eller dreng, tages ihn i någon sochn med mindre the hafue bref och godh å besked hvad och hvadan the äre." Detta var den första föreskriften i vårt land om flyttningsbetyg.

Det har sagts att kyrkobokföringen redan var en verklighet i alla svenska stift då den reglerades genom kyrkolagen. Omdömet är givetvis helt adekvat i den meningen att mer eller mindre detaljerade föreskrifter i ämnet förelåg i stiften. Emellertid var efterlevnaden av föreskrifterna mycket olika. Kontrollen låg helt i biskoparnas och prostarnas händer. Och deras förståelse för längdföringens betydelse kunde givetvis variera. Vad den ene biskopen i detta hänseende betonade som betydelsefullt kunde kanske av efterträdaren bedömas som mindre angeläget.

Sedan arbetet på en ny kyrkolag pågått i flera decennier men tid efter annan hindrats på grund av olika politiska meningsriktningar tillsatte Karl XI år 1684 en kommission av adliga jurister. Kommissionen arbetade effektivt och i nära samarbete med representanter för prästerskapet. På 1686 års riksdag fick det andliga ståndet besked om att den nya kyrkolagen var stadfäst av konungen.

Formellt är kyrkolagen av den 3 september 1686, som utkom av trycket 1687 och bekantgjordes i landet 1688, ännu gällande, fastän den självfallet är till stora delar upphävd eller ändrad och i andra delar kommit ur tillämpning.

Genom 1686 års kyrkolag fick vi riksomfattande regler för den` kyrkliga personregistreringen. I lagen angavs noggrant vilka anteckningar som skulle föras.

Karl XI tillsatte 1684 en kommission som fick i uppdrag att utarbeta en ny kyrkolag. Den nya lagen stadfästes 1686 och gäller fortfarande - även om den i stora delar är ändrad eller upphävd.

Genom 1686 års kyrkolag fastställdes för första gången riksomfattande regler för en kyrklig personbokföring. Syftet med personbokföringen var att den så gott som uteslutande skulle tjäna prästens ämbetsgärning - samma syfte som de tidigare insatserna på det här området haft.

För att kunna upprätta dessa längder har säkerligen systematiska husbesök varit nödvändiga. Sådana föreskrevs också i 24 kap 22 §, där det bl a talas om kyrkolierdens plikt att "besökia sine Åhörare, thet ena Huset efter thet andra, när the å båda sijdor kunna ther til hafwa bequemlig tijd och lägenheet".

Närmast var emellertid dessa husbesök avsedda att tjäna den allmänna församlings- och själavården. Detta framgår också av bestämmelsen i paragrafen att kyrkoherden vid besöket bl a skulle förbereda de gamla på de frågor som han ämnade rikta till dem i kyrkan.

I kyrkolagens 3 kap 12 § lämnas föreskrifter om anteckning av barns födelse och dop: " Prästen skal uti Kyrckeboken anteckna Orten och Dagen, hwar och när ett Barn födt är, såsom och när thet döpt warder, jämwäl Barnetz, dess Föräldrars och theras Namn, som Wittnen til dess döpelse warit hafwa."

De grundläggande bestämmelserna för den genom kyrkolagen reglerade kyrkobokföringen över huvud återfinns i 24 kap 8 §.

Efter en inledande beskrivning, huru kyrkoherden vid biskopens ankomst för visitation skulle "giöra redo för sig och sitt Embetes förrättande, samt om Församlingens tilstånd" m m föreskrives framtagandet av en förhörslängd: "Dheslijkes ingifwa en Längd, med Columner, angående sitt Sochnefolckz förkofring i Catechismi lära, efter hwilken förteckning, the och föliande Dagen skola förhöras.

I tolv därpå följande punkter i paragrafen får vi en klar bild av dels vad som vid denna tid räknades som tillhörande kyrkobokföringen och dels vad kyrkolagen stadgade om anteckningsförfarandet.

"Sedan frarntagas Kyrckioböckerna, uti hwilka, under wissa Blad och Titlar införes.

1 Inventaria på alt thet som Kyrckian äger, i löst och fast, med all then underrättelse som ther til hörer.2 Kyrckiones inkomster, af hwad Namn the och måge wara.3 Prästegårdz Inventarium, och dhes tilhörige ägor.4 Bänkelängden, hwar uti Åhr efter Åhr, the förandringar som dher wid skee, skola upteknas: Men twistige måhl om Bänckar, som intet med förlijkning kunna slättas, höra under werldzlig Rätt.5 Räkningen på inkomst och utgift, för hwart åhr särskilt, under Credit och Debet rätteligen författad, samt underskiifwin af Kyrckioherden och Kyrckiowärdarna, sedan hon i Församlingens närwaro är upläsen, och sanfärdig befunnen.6 Hwad som i Sochnestämma slutit är, Kyrckiones nödtorft angående.7 Hwad sälsamt i Sochnen sig tildragit hafwer, bestående af ens eller annans synnerlige gode eller onde bedrift, eller och thet, som utom Naturens ordentelige skickelse, i Elementerne, eller på quicht och dödt, sig teer och wijsar, som wärdt är at upteckna.8 Visitations Acterne.9 Alle Brudefolck, med dheras och Föräldrarnas Namn, samt underrättelse, hwadan the äre komne, och hwad Witnesbörd the haft hafwa.10 Alle Barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och Orten ther the födde äro.11 The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äre begraftie, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder.12 Theras Namn, som tijd efter annan flyttia in uti, eller utur Församlingen, med efterrättelse, hwadan the komne äro, huru the sig förhållit, och hwart the fara Skrifteboken, eller then förteckning på Sochnefolket, under By och bolag, för deeld i wisse Columner, ther uti hwars och ens, som läsa kan, framsteg i Catechismi lära, beskrifwit warder, inrättas särskilt, och skal af Prästen, med sine Titlar, ställas i behörig richtigheet, emellan then Dagen Visitationen förkunnas, och tå hon hålles.

I 10 § i samma kapitel föreskrives slutligen bl a: "Hwad som i Kyrckioboken bör intecknas, thet skal skee, förr än the (dvs de som enligt lagen stannat kvar i kyrkan, sedan kvinnorna och ungdomen efter visitationsdagens gudstjänst och katekesförhör fått "hemlåf") skilias år, så wäl som och Acta Visistationis af Notarien förfärdigas, och af Visitatorerne underskrifwas."

Studerar man kyrkolagen närmare finner man en viss upprepning när det gäller handlingar som hör till personregistreringen. Det beror på att man hämtade uppgifter från olika kyrkolagsförslag Utan att man märkte dubbleringen. Men man har även pekat på brådskan vid lagens slutliga redigering.

Som synes kallas förhörslängden i kyrkolagen dels enbart längd och dels skriftebok. Beteckningen längd härstammar från rent svenska kyrkolagsförslag, medan ordet skriftebok härrör från en av biskopen i Åbo Johannes Gezelius d ä år 1666 utfärdad och år 1673 tryckt stiftsstadga.

Att förhörslängden i kyrkolagens 24 kap 8 § först kallas "en Längd, med Columner" och därefter med några få raders mellanrum "Skrifteboken 7---för deeld i wisse Columner" kan väl endast förklaras som ett rent förbiseende.

Det är inte känt om den i kyrkolagen använda termen kyrkoböckerna i stället för kyrkoboken väckte någon opposition vid denna tid, då i varje fall i mindre och medelstora församlingar boken innefattade såväl de ekonomiska noteringarna som de ministeriella anteckningarna. Man kan antaga att pluralförmen kyrkoböckerna som uppges ha berott på direkt inflytande från biskop Gezelius' stiftsstadga - uppfattades som naturlig med tanke på de i huvudstadgandet ingående tolv olika punkterna. Man reflekterade nog inte över att de där uppräknade handlingarna skulle rymmas inom samma pärmar. Det förhärskande enbokssystemet rubbades i varje fall inte av terminologin.

Ännu i slutet av 1700-talet användes termen kyrkobok på åtskilliga håll i vårt land som en sammanfattande beteckning för anteckningar rörande själavård, personregistrering och ekonomi.

Ett slag av anteckningar som inte ens omnämns i kyrkolagen och som följaktligen i likhet med förhörslängderna ursprungligen inte räknades till kyrkoböckerna var kommunionlängderna.

Liksom 1571 års kyrkoordning uppställde kyrkolagen som villkor för deltagande i nattvardsgång att vederbörande hade tillägnat sig kristendomens huvudstycken.

För den som ville gå till skrift stadgades anmälningsplikt: "Alle som wilia låta sig skrifta, skola något förut, hos Predikanten sig angifwa; och när någon Husfader, med sine Barn och Tienstefoick tillijka wil undfå skriftermåhl, måste den samma, om han kan skrifwa, upsättia hwars och ens Namn på en Lista, och sända den til Predikanten, eller eliest, särdeles på Landzbygden, gifwa thet munteligen Prästen tilkänna, då han kommer til Kyrckian, på thet han må wetta, hwilka, och huru många, gå hwar gång til Skrift.

På detta sätt uppstod kommunionlängderna, av vilka det på denna tid kom att finnas två olika slag.

Det ursprungliga slaget var en i tidsföljd nedskriven förteckning över kommunikanterna.

Det andra slaget var en på förhand kameralt iordningställd längd över sockenborna, där kommunikanterna i samband med varje nattvardsgång utmärktes på ett särskilt sätt, t ex genom anteckning av datum för nattvardsgången. Uppställningen var alltså densamma som i förhörslängden: "Huus ifrån Huus, Gård ifrån Gård".

Den fjärde delen av prosten Arvid Wannerdts artikelserie om folkbokföringen i gångna tider handlar om åren efter kyrkolagens tillkomst, dvs från 1686 och framåt. Kyrkolagen innehöll endast summariska bestämmelser om personbokföring. Bestämmelserna om bannlysning omfattade däremot tre sidor.

Konventikelplakatet från 1726 påbjöd husförhör över hela landet. Noteringar om förrättringar fördes ofta i form av kladdanteckningar, som renskrevs i kyrkoböckerna i efterhand.

Fullskrivna kyrkoböcker bevarades inte alltid utan försvann. Prästerna var till en början skyldiga att vara med vid mantals- och skattskrivningar. Men efter protester upphörde så småningom den skyldigheten.

Ett stycke fram på 1700-talet började för hörslängderna vanligen kallas husförhörslängder, beroende på att katekesförhören i kyrkorna vid denna tid så småningom kommit i bakgrunden för de allt vanligare husförhör, som formellt påbjöds över hela riket genom det s k konventikelplakatet den 12 januari 1726.

Där hette det bl a: "Ty skola Prästerne efter theras Sed och Ämbetes skyldighet wara förbundne troligen sin anförtrodde Hiord at wårda och utom de vanlige Catechismi förhör i kyrckian esomoftast besöka sine Åhörare i deras huus eller där sådant beqwämligen ej låter sig giöra då några huus i staden och byar på landet i sänder sammankalla på det de med all Säkerhet måge förnimma deras framsteg i Christendomen och dem til den rätta Salighetens grund och kundskap föra ...."

När kyrkolagen bekantgjordes år 1688 betydde detta bl a att en stiftsvis påbörjad och dittills sålunda lokalt reglerad personbokföring fick för hela det svenska statsområdet gällande föreskrifter.

Den summariska utformningen av de ifrågavarande bestämmelserna är dock påfallande.

Huvudföreskrifterna för personregistreringen upptog tillsammans 19 rader, varav fem var en upprepning. Som jämförelse kan nämnas att bestämmelserna om bannlysning hade ägnats inte mindre än tre sidor.

Efter en förrättning antecknade prästen denna ofta på en lös lapp eller i en kladdbok. Det var också ganska vanligt att kladdboken sköttes av klockaren. I regel var man väl angelägen om att förrättningarna antecknades i kronologisk ordning. Hade då dessa utförts av olika präster kunde givetvis någon lätt förbigås, i synnerhet som det ibland kanske gick åtskilliga månader mellan kladdanteckningarna och "renskrivningen" i kyrkobok.

I en församling i Karlstads stift saknas födelseanteckningar för tiden 16 mars 1717 - 21 augusti 1719, vilket förklarats på följande sätt: "Av den olyckligeliga vådeld, som timade uti klockaregården, blev ock kyrkokladden uppbränd, då klockaren hade tagit honom hem att uppskriva vad däruti inskrivas borde och därför har man ingen rättelse om de intill denna tiden födde."

Enligt kyrkolagen skulle förhörslängden ställas "i behörig richtigheet" under tiden mellan pålysning om visitation och själva förrättningen. Längden skulle utgöra ledning för biskopen och häradsprosten vid deras granskning av sockenbornas kristendomskunskaper. Ursprungligen torde längderna ha förnyats och omskrivits efter en kort tid, vanligen ett år. Så utfärdades exempelvis i Linköpings stift år 1700 ett cirkulärbrev enligt vilket prästerna ålades att årligen inrätta sådana längder.

På grund av det ursprungliga speciella ändamålet med längderna dröjde det länge innan dessa kom att allmänt bevaras till eftervärlden. När en ny längd upplagts torde den dittillsvarande ofta ha ansetts vara utan värde. På detta sätt har många förstörts eller förkommit på annat sätt. I några fall har förhörslängden så småningom använts till pärmfyllnad för andra böcker. Det kunde också hända att längderna lades till visitationshandlingarna och på så sätt hamnade i domkapitlets arkiv.

Emellertid blev det så småningom allt vanligare att längderna upprättades med tillväxtutrymmen så att de kunde användas under flera är. Någon allmän föreskrift härom gavs dock inte och ännu inemot slutet av 1700-talet förekom att man tillämpade den äldre metoden med årligen förnyade längder.

Stiftsledningarna gjorde ganska snart efter kyrkolagens tillkomst lovvärda försök att - så långt det sig göra lät - avhjälpa de mest påtagliga bristerna i fråga om de bestämmelser som reglerade personbokföringen. Som exempel härpå kan nämnas att biskopen i Linköpings stift Jacob Lang, som tillträdde ämbetet i januari 1712, redan i början av år 1713 lät trycka ett katekisations- och kommunionslängdsformulär samt ett utförligt latinskt företal, daterat den 20 januari sistnämnda år. Varje församling ålades sedan att inköpa ett exemplar av företalet och ett efter församlingens storlek lämpat antal ark av formuläret.

Biskopens åtgärd var föranledd av hans angelägenhet att skapa fasta och enhetliga regler för den kyrkliga undervisningen i stiftet. Hans initiativ i fråga om längderna vittnar om att han hade en klar blick för betydelsen av praktiskt upplagda hjälpmedel.

Sedan prästerna genom kyrkolagen blivit ålagda att i kyrkoboken anteckna bl a barns födelse och dop dröjde det inte länge förrän dessa anteckningar officiellt kom att användas vid mantals- och skattskrivningen. I mantalskommissarieinstruktionen av år 1693 stadgades sålunda, att kyrkoherden skulle "hafwa med sig Kyrkio-Boken, hwaruti hwars och ens Födelse i Församlingen bör wara anteknad, så at, i fall något twifwelsmål om Åldern på de unge sig skulle yppas, han det då af samma Bok må kunna uppwisa."

Ändamålet var här att förhindra underslev när det gällde skyldigheten att erlägga mantalspenningar. Den undre gränsen gick vid femtonårsåldern. Tack vare kyrkoboken fick myndigheterna alltså möjlighet att höja mantalsskrivningens effektivitet.

Man torde dock med ganska stor sannolikhet kunna antaga att mantalskommissarierna redan tidigare utnyttjat åldersuppgifter i förefintliga kyrkoböcker, även om en allmän föreskrift härom av lätt förklarliga skäl inte fanns före kyrkolagen.

Kan man se vart någon har bott innan?

I våra arkiv finns uppgifter om vem som har fötts och dött, gift sig, flyttat eller deltagit i husförhör. Vi har privata arkiv med dagböcker och brev, liksom officiella källor från civila och militära arkiv över hela landet. Det mest primära materialet för släktforskning når du även på Internet via Riksarkivets Digitala forskarsal. Se länk nedan för att läsa mer om vad som finns tillgängligt via nätet.

Allt det som inte är mikrofilmat eller digitaliserat, kan du själv beställa fram och läsa i original i våra forskarsalar.

Kan man se var någon bott tidigare?

Om du är medborgare i ett land utanför EU och har bott i Sverige utan avbrott i fem år kan du få ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Ställning som varaktigt bosatt innebär att du har vissa rättigheter som en EU-medborgare har och att du har större möjligheter att arbeta, studera eller starta eget företag i ett annat EU-land.

Varaktigt bosatt är en rättslig ställning och det är inte samma sak som uppehållstillstånd. Om du söker ställning som varaktigt bosatt i Sverige prövar Migrationsverket endast om du kan få sådan ställning i Sverige. Vi prövar inte om du kan få uppehållstillstånd, exempelvis på grund av anknytning, studier eller arbete. Vi prövar inte heller om du kan få status som varaktigt bosatt i ett annat EU-land.

Kontrollera noga om du uppfyller kraven innan du lämnar in en ansökan.

För att få ställning som varaktigt bosatt ska du

ha bott i Sverige i fem år utan avbrott
ha haft uppehållstillstånd, eller på annan grund varit lagligen bosatt, i Sverige de senaste fem åren
kunna försörja dig och din familj.

Om du är flykting eller alternativt skyddsbehövande kan du räkna tiden från den dag då du lämnade in din ansökan om asyl eller om ansökan om ny prövning.

Är folkbokföringen offentlig?

I Sverige är det Skatteverket som har hand om folkbokföringen. Skatteverket får de flesta av sina uppgifter från andra myndigheter. De fall en person själv måste göra en anmälan till Skatteverket rör i huvudsak flyttning, in- och utvandring, namn för nyfödda och vissa namnändringar. Skatteverket är även den myndighet som utfärdar personbevis.[2]

Kan man se när en person flyttat?

Grundregeln att utgå ifrån när det kommer till folkbokföring är att du ska vara folkbokförd där du är bosatt. Du anses vara bosatt där du regelbundet sover.

Tänk på! Du ska vara folkbokförd där du bor, oavsett om det är du själv som äger bostaden eller inte.

Om du tänker flytta gör du en flyttanmälan för att ändra din folkbokföringsadress. Flyttanmälan görs hos Skatteverket.

Det går även att göra en flyttanmälan på Adressändring.se, men det gäller endast postförsändelser, alltså att din post skickas till ditt nya boende.

Får inneboende skriva sig på adressen?

Den som avsiktligt lämnar oriktig uppgift och skriver sig på någon annans adress, kan dömas för folkbokföringsbrott till böter eller fängelse i högst sex månader. Tidigare gav detta bara böter på upp till 1 000 kronor, trots att det var väldigt obehagligt för den småhusägare som drabbades.

- Villaägarna har jobbat för att få till stånd en skärpning av lagstiftningen, säger Villaägarnas chefsjurist Ulf Stenberg.

Kan man ta bort sig själv från Mr koll?

Ja, jag tycker det är absurt att företag som profiterar på mina uppgifter kan göra det pga utgivarbevis. Hoppas på att det kan specificeras hur dessa kan användas och att jag åtminstone kan hänvisa till GDPR för att de ska ta bort uppgifter om vilket horoskop jag har, eller att folk ska kolla vad jag tjänar, skicka blommor till mig, eller vilken rövsjukdom som är vanlig i mitt postnummer

Eniro, hitta.se mm är inte svårt att försvinna ifrån. Ring din teleoperatör och säg att dom ska sluta ge ut ditt nummer till 3:e part. Du försvinner då automatiskt från alla nummerupplysnings sidor, kan ta lite över en månad innan det slagit igenom.

Hur utreder Skatteverket folkbokföring?

Myndigheter ska underrätta Skatteverket om det kan antas att en uppgift i folkbokföringen om en person som är eller har varit folkbokförd är oriktig eller ofullständig.

Det ska handla om en eller flera av de uppgifter som räknas upp i 2 kap. 3 § Lag (2001:182) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet.

Det enklaste sättet att lämna underrättelsen är så här: